Genom min barndom, ungdom och vuxna ålder har jag med jämna mellanrum skrattat åt mina föräldrar som blir så löljigt stolta över saker jag gjort (eller ibland inte ens gjort- bara råkat ut för liksom) Jag kan plötsligt se mig själv uppföra mig på samma sätt. Jag menar barn utvecklas på ungefär samma sätt (med vissa individuella skilnader), det är naturligt. De utvecklas tom utan någon vidare stimulans, de har ett driv efter utveckling. ÄNDÅ sitter jag där med ett löjligt leende och ett hjärta som håller på att svämma över av stolthet när VÅRAN Sven klarar saker. Senast nu på lunchen stal Sven min gaffel och började spetsa blodpuddingen med den och stoppa in i munnen. Fort fram med kameran och filma med ett fånigt leende på läpparna. Jaja... det är ju faktsikt fascinerande hur de kan lära sig så mycket så fort, så lite förlåten är jag väl :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar