Midsommarbarnen

Bad i trädgården

Idag har vi varit på stranden hela dagen...men igår, och i förrgår var det poolhäng i trädgården som gällde. Att åka rutschkana ner i poolen var en höjadre tyckte båda de små

Midsommar

Kors så fort det gick...först började jag jobba i januari, och sen blev det midsommar. Ännu en härlig högtid,som i år blev kall. Vi firade hos Kickioch Andreas i deras supermysiga uterum.

Det var massor med barn där, och Sven fann en vän som var ett år äldre. klara roade sig mest med de vuxna, hos vilka hon sökte uppmärksamhet genom att spexa.

Konversation vid frukostbordet

Vi sitter och äter, och pratar inte om nåt särskilt
Sven: Mamma, jag ÄLSKAR ägg
Jag: Så bra
Sven: Kninen(kaninen) kan inte äta ägg
Jag: Jasså, vad äter den då?
Sven: den äter mojötter(morötter)...och gräs
jag: Jaha..
Sven: så tänker jag
Jag: Okej, så bra

Sovmorgon- Mariastyle

ååååh så skönt det är med sovmorgon! Det är verkligen ren njutning att inte behöva gå till jobbet. Igår kändes det lite trist att jag inte ska dit på så länge, men nu när jag ligger här i sängen, ser på tv och surfar så känns det faktiskt bara bra.

Jag vaknade såklart som vanligt klockan sex, men eftersom Johan åkte till tyskland i natt för att handla lite, så kunde jag lugnt lgga kvar i sängen och sätta på tv:n. Rätt skönt

Skilsmässa

Okej, nu är vi ju inte gifta...men vi ska väl bli nån dag. Idag läste jag på nätet om vilka yrkesgrupper som skilde sig mest. Glädjande nog så jag detta:

Det känns ju skönt. Frågan är bara om Målarna kanske hör till de som har hög skilsmässostatistik? Vad händer då?

Sven ritar

Idag har Sven ritat sin pappa. Han har ett huvud, två armar, två ben, två ögon och en mun. Vi vuxna kan se tre ben där benen ska vara och tre munnar där munnen ska vara, men det var nog bara ben/munnar som inte blev riktigt bra, och som han då valde attt helt enkelt bortse från

Klara, aka destroyer, var också med och "ritade"

På resande fot

Nu åker vi

Att hjälpa till

När Johan är hemma får barnen hjälpa till med det mesta. De hinner göra väldigt mycket på så vis

Sen kommer jag hem och leker

Drinkfest

Igår hade vi i arbetslag 3-5 på Ankarskolan drinkfest hemma hos oss. Alla skulle ha med vars en drink till alla, vi hade beställt mat från Tovedals och några hade med sig snacks eller godis. Åh vilken trevlig kväll vi hade. Eftersom jag inte frågat om lov vill jag inte lägga ut bilder, men jag har så många fina kort på mina kära kollegor. De kan jag sitta och titta på till hösten när jag inte träffar dem längre.
Det var verkligen en hellyckad kväll, jag tycker väldigt mycket om dem, och det är ju skönt eftersom man ju spenderar en hel del tid tillsammans med dem.
Kvällen blev dock sen, jag kom inte i säng förrän klockan var fyra. Men min vana trogen vaknade jag strax innan sex. Jag hoppade då upp på cykeln och gled ner till torget för att sälja lite barnkläder. Det var en jättehärlig morgon, alldeles lugnt och stilla över havet. Innan jag hann få en plats försämrades dock väderläget såpass mycket att jag kände att det inte var något kul att torga idag. Det var ett felval visade det sig eftersom vädret bättrat sig igen.
Jag gick istället hem och försökte sova, men det gick ju såklart inte.

Johan och barnen var förpassade till min mamma och pappa ute på Norra näs, och de hade enligt uppift en trevlig kväll och morgon. Klara sov hos mamma och pappa, och väckte(?) dem vid sex, Sven sov med Johan i gäststugan och väckte honom vid åtta. Klara hade tydligen varit på sitt allra charmiaste humör nu på morgonen.

Nu tycker jag att de kan komma hem - jag längtar!

Klara vattnar

Klara på altanen

Ryggsäcken

Klara är väldigt föjust i sin lila ryggsäck. Varje gång vi packar den vill hon absolut ha den på ryggen hela tiden.
Förra veckan när vi var hos min mamma och pappa tog vi en lååång promenad på ungefär två timmar. Då gick hon med den hela tiden förutom en paus då hon gungade. S

En underbar långhelg

Nu har vi varit lediga i massor av dagar och vi har fått en försmak av sommar och semester. Vi har nde rledigheten varit och hälsat på kusin Lisa i Lund. Det var verkligen en jättehärlig dag. det var Sven, jag, Tina, Linnea och Oliver som åkte tillsammans. Men tåget innan tog  Birgitta och Erik, så vi var ett ganska stort sällskap som intog Lunds gator.

Sven tyckte som vanligt när vi är på resor att det bästa är att åka olika transportmedel- i Lunda var det tåg dit, buss hem till Lisa och tåg hem. Jättekul! Vi fick se Lisas lägenhet, och åt en massa gott. Här hemma hade Klara en mysig dag med sin pappa

Söndag till måndag var vi i stugan hos mamma och pappa. Johan hjälpte dem att måa huset, så resten av familjen Knilsson slappade, tittade på och hängde på stranden.

Det var rikigt härligt med en liten stugsemester!

Jordgubbslandet..

Åh  så jag saknar vårt jordgubbsland just nu.. Nu när alla andra jordgubbar börjar bli stora och snart mogna. Nu när Sven är sugen på jordgubbar varje dag.

Planen var ju att vi skulle ha en jordgubbspyramid i trädgården. Men det har inte blivit så...än.

Reflektioner över träning inför och genomförande av Göteborgsvarvet


Jag anmälde mig till Göteborgsvarvet för att det var en kul grej, och för att jag gillar att göra saker privat med mina kollegor, då det ger en bra stämning på jobbet. Jag hade ingen aning om hur långt det var eller vad jag gav mig in på. När jag insåg att loppet var 21km långt och att man skulle vara ute och springa mellan två och tre timmar fick jag lite lätt panik. Här stod jag, sju månader efter min andra graviditet på 1½ år, mer otränad än någonsin… och skulle springa längre än jag någonsin gjort förut. Jag gjorde upp en plan för hur jag skulle träna, och följde den. Lyckoruset när jag gick snabbt framåt var härligt. Under hösten hade jag en hel del motgångar, det var inflammationer i hälar, det var svårt att få tid att komma ut, det var segt eftersom den första tidens positiva resultat börja sakta ner och det kändes som att jag stod still. Dessutom kom snön redan i november.

I december fick jag en pulsklocka av min sambo, och vips så var det kul igen. Jag hade inte riktigt nått mitt mål att kunna springa en mil med lätthet, men det var inte särskilt långt ifrån i alla fall.

I januari började jag jobba och fick massor av energi och inspiration av mina kollegor. Jag gick även och tränade med Gif:s löpargrupp några gånger. Det var kul, men jag var för otränad i jämförelse med dem, så jag gick bara tre gånger men fick i alla fall med mig massor av nya kunskaper därifrån. Löpningen flöt på bra, även om det var kämpigt att ta sig ut så var det skönt att vara ute. I april sprang jag mitt längsta pass på 15km. Då kände jag mig urstark! Tyvärr fick jag ont i knät den gången och det visade sig att det skulle sitta i. Varje gång jag var ute fick jag ont. Först efter 8km, nästa gång efter 5.. Då bestämde jag mig för att vila. Jag var i okej form, och det var viktigare att jag kunde genomföra loppet än att jag fick träna det sista.

Lördagen före loppet gick jag ut på första löprundan på en och en halv vecka. Jag skulle bara springa lätt för att känna hur knät kändes. Jag klarade att springa en mil innan jag hade jätteont. Jag insåg att jag faktiskt skulle kunna ta mig runt varvet, men att jag troligtvis skulle bli tvungen att gå långa sträckor. Helt okej för mig, det viktiga var att få genomföra nu när jag tränat så länge.

Lördagen den 21 maj kom och jag var taggad, nervös och väldigt förväntansfull. Vi åkte upp i två bilar och gick runt och tittade på allt folk. Lite trist att jag var den enda från Ankarskolan i min startgrupp, men det glömde jag snart när jag gett mig iväg. Vilken känsla med alla människor, det härliga vädret och min kropp som kändes stark. Jag sprang på pulsklockan för att inte rusa iväg i början. Vid 8km började knät värka och jag kortade löpsteget, och kanske var det vädret, kanske var det allt folk, kanske var det adrenalinpåslaget med det onda släppte igen efter ungefär 1 mil, och jag kände mig som en vinnare. Jag var pigg i benen och sprang med ett fånigt leende på läpparna. När jag kom till Avenyn och såg alla människor kändes det helmärkligt att jag faktiskt var en av dem som sprang där. När jag hade sprungit 18km var jag stark och ville börja spurta, men eftersom knät värkte igen så vågade jag inte.. tänk om jag skulle få sådär jätteont igen, då tar jag ju mig knappt framåt. När jag hade en dryg kilometer kvar kunde jag inte hålla mig längre, benen ökade farten och jag sprang i mål i ett rasande tempo(nåja… med mina mått mätt alltså) Vilken otroligt häftig känsla. Alla var överrens om att vi ska springa nästa år igen(vi får väl se hur det blir med det). För att vi alla ska ha anledningar att hålla oss i form innan dess, ska vi anmäla oss till lite andra lopp innan dess. Jag ska bara se till att få träffat en sjukgymnast för mitt knä först.

Om vi inte hade haft projektet på skolan, skulle jag inte tagit tag i min träning på det sätt som jag gjort. Jag skulle suttit i soffan de flesta kvällar och kommit iväg på någon träning då och då. Nu längar jag efter att komma ut på nästa långrunda!