Reflektioner över träning inför och genomförande av Göteborgsvarvet


Jag anmälde mig till Göteborgsvarvet för att det var en kul grej, och för att jag gillar att göra saker privat med mina kollegor, då det ger en bra stämning på jobbet. Jag hade ingen aning om hur långt det var eller vad jag gav mig in på. När jag insåg att loppet var 21km långt och att man skulle vara ute och springa mellan två och tre timmar fick jag lite lätt panik. Här stod jag, sju månader efter min andra graviditet på 1½ år, mer otränad än någonsin… och skulle springa längre än jag någonsin gjort förut. Jag gjorde upp en plan för hur jag skulle träna, och följde den. Lyckoruset när jag gick snabbt framåt var härligt. Under hösten hade jag en hel del motgångar, det var inflammationer i hälar, det var svårt att få tid att komma ut, det var segt eftersom den första tidens positiva resultat börja sakta ner och det kändes som att jag stod still. Dessutom kom snön redan i november.

I december fick jag en pulsklocka av min sambo, och vips så var det kul igen. Jag hade inte riktigt nått mitt mål att kunna springa en mil med lätthet, men det var inte särskilt långt ifrån i alla fall.

I januari började jag jobba och fick massor av energi och inspiration av mina kollegor. Jag gick även och tränade med Gif:s löpargrupp några gånger. Det var kul, men jag var för otränad i jämförelse med dem, så jag gick bara tre gånger men fick i alla fall med mig massor av nya kunskaper därifrån. Löpningen flöt på bra, även om det var kämpigt att ta sig ut så var det skönt att vara ute. I april sprang jag mitt längsta pass på 15km. Då kände jag mig urstark! Tyvärr fick jag ont i knät den gången och det visade sig att det skulle sitta i. Varje gång jag var ute fick jag ont. Först efter 8km, nästa gång efter 5.. Då bestämde jag mig för att vila. Jag var i okej form, och det var viktigare att jag kunde genomföra loppet än att jag fick träna det sista.

Lördagen före loppet gick jag ut på första löprundan på en och en halv vecka. Jag skulle bara springa lätt för att känna hur knät kändes. Jag klarade att springa en mil innan jag hade jätteont. Jag insåg att jag faktiskt skulle kunna ta mig runt varvet, men att jag troligtvis skulle bli tvungen att gå långa sträckor. Helt okej för mig, det viktiga var att få genomföra nu när jag tränat så länge.

Lördagen den 21 maj kom och jag var taggad, nervös och väldigt förväntansfull. Vi åkte upp i två bilar och gick runt och tittade på allt folk. Lite trist att jag var den enda från Ankarskolan i min startgrupp, men det glömde jag snart när jag gett mig iväg. Vilken känsla med alla människor, det härliga vädret och min kropp som kändes stark. Jag sprang på pulsklockan för att inte rusa iväg i början. Vid 8km började knät värka och jag kortade löpsteget, och kanske var det vädret, kanske var det allt folk, kanske var det adrenalinpåslaget med det onda släppte igen efter ungefär 1 mil, och jag kände mig som en vinnare. Jag var pigg i benen och sprang med ett fånigt leende på läpparna. När jag kom till Avenyn och såg alla människor kändes det helmärkligt att jag faktiskt var en av dem som sprang där. När jag hade sprungit 18km var jag stark och ville börja spurta, men eftersom knät värkte igen så vågade jag inte.. tänk om jag skulle få sådär jätteont igen, då tar jag ju mig knappt framåt. När jag hade en dryg kilometer kvar kunde jag inte hålla mig längre, benen ökade farten och jag sprang i mål i ett rasande tempo(nåja… med mina mått mätt alltså) Vilken otroligt häftig känsla. Alla var överrens om att vi ska springa nästa år igen(vi får väl se hur det blir med det). För att vi alla ska ha anledningar att hålla oss i form innan dess, ska vi anmäla oss till lite andra lopp innan dess. Jag ska bara se till att få träffat en sjukgymnast för mitt knä först.

Om vi inte hade haft projektet på skolan, skulle jag inte tagit tag i min träning på det sätt som jag gjort. Jag skulle suttit i soffan de flesta kvällar och kommit iväg på någon träning då och då. Nu längar jag efter att komma ut på nästa långrunda!