När lillan kom til jorden

Klockan 04.00 den 28/1

Jag vaknar känner att jag har sammandragningar, men det gör inte alls ont. Jag besöker toaletten och tar en runda i huset. Ute i vardagsrummet hajar jag till. Det är helt blått ute. Snön som föll igår ligger helt orörd på grösmattan och gnistrar i  månljuset. Det är så vackert, så jag tar fram videokameran för att försöka fånga det hela, men det lyckas inte alls. Någon gång nu känner jag att sammandragningarna faktiskt gör lite ont och att de kommer väldigt regelbundet. Jag börjar ta tid och det är ganska exakt sex minuter mellan varje. Jag lajar lite framför datorn.

klockan 06.00

Det är dags för dagen att ta sin början och jag börjar fixa fukost. Jag går in och väcker Johan som kommer upp och njuter av värmefilt, yoghurt och tv4Halland. Jag berättar att jag har värkar men att det säkert inte är någon fara. Vi diskuterar huruvida jag ska ställa in stickcafét som ska vara hemma hos oss på kvällen. Vi kommer fram till att det är bäst att ställa in.

Johan åker till jobbet och Sven kommer upp. Vi myser i soffan en stund innan han får sätta sig i spjälsängen för en stunds lek medans jag plockar, tvättar och duschar. Kors så skönt det var att duscha!

Vi sätter oss och äter frukost och jag börjar ringa och skicka sms för att ställa in diverse aktiviteter under dagen. Kicki som skulle komma och fika var den enda som inte fick något sms, så hon dök upp vid tiotiden. Det var skönt med lite sällskap tyckte jag.

Strax innan hon kom var det ungefär fyra minuter mellan värarna. (det var lite svårt att hålla koll eftersom jag hela tiden lekt med, klädde, bytte på Sven) Jag kände då att det var läge att ringa och kolla så Johan inte var kvar ute i Valinge och tapetserade. Inget svar!! Jag ägnade en stund åt att fundera på hur jag skulle lösa detta. Jag kom fram till att det fick lösa sig, om det skulle bli aktuellt.

Klockan 10.00

Kicki och Andreas kommer, Andreas skrattar gott åt att värkarna är igång och önskar "lycka till" och lämnar Kicki och Vidar. Johan ringde till slut och undrade varför jag ringt och sökt honom. Han sa att han hade ungefär en timmes arbete kvar där ute, och det var lugnt sa jag.

Jag började packa förlossningsväskan- det hela var faktiskt lite kaosartat. Jag gick och plockade lite här och lite där. Kicki försökte stötta genom att tala om vad som skulle med, Sven hjälpte till genom att springa efter och tjoa. Vi satte oss på golvet och roade oss bäst vi kunde. Vi sjöng lite, tränade ålning (mest Vidar faktiskt, ivrigt påhejad av oss andra) snackade lite skit. Plötsligt dök pappa upp och skulle kolla om vi skulle åka in till förlossningen. Jag skickade iväg honom eftersom Johan inte kommit än.Någonstans här började Kicki ta tid på värkarna, och det var ungefär tre minuter mellan varje värk.

Efter Kickis inrådan ringde jag förlossningen och de sa att vi var välkomna när vi var redo.

Så hur reagerade Sven på allt detta? Han var lite extra mammig och ville gärna att jag skulle bära runt på honom, men han satt även lugnt och kunde roa sig med Vidar och Kicki. Massor av leksaker var framme på golvet, och bidrog till känslan av kaos.

För att ytterligare öka på kaoskänslan kom Johan in genom dörren med en systembolagspåse runt foten samtidigt som pappa återigen dök upp för att barnvakta Sven. Johan hade trampat i färghink och skulle bara hem och byta skor. Här hade vi något slags kommunikationsproblem för Johan sa "Då sticker jag tillbaka till jobbet" Mitt svar var "Men vi ska ju åka till förlossningen nu"  "Nu?? Men jag måste åka och lämna färg" jag sa att det var okej, men att vi skulle åka sen. Samtidigt åkte pappa hem med bilen och tog en promenad tillbaka, med en kamera som vi kunde ha med oss.

När så Johan och pappa kom hem började Johan byta kläder och packa (Kalle Anka- tidningar och coca cola) Så fort han var klar pussade vi lite på Sven och lämnade kaoset där hemme, inklusive Kicki och Vidar som hamnar mitt i detta äventyr. Tack för stöttningen!

När vi kom upp till sjukhuset frågade jag Johan om han ringt chefen än. Det hade han ju inte så vi tog en minut utanför till telefonerande. under tiden hade jag två värkar, men de var fortfarande rätt okej tyckte jag. När vi var på väg i korridorerna till förlossningen kände jag att värkarna blev kraftigare, och jag var sååå glad att vi var på väg. När vi ringt på och kom in på förlossningsavdelningen kom min gamla gravidyoga- och vattengympainstruktör  Stephanie och tog emot oss. Det var så skönt att se henne, Stephanie hade ju lärt mig andas rätt och slapppna av under graviditeten med Sven.


11.49
Vi blev insläppta på ett rum och de tog CTG i en halvtimme. Jag kände mig välidgt tveksam till att ligga stilla så länge som i trettio minuter, och kände mig dessutom lite orolig för att jag inte skulle hinna bada. Men det skule jag få göra sen sa de.

Under de trettio minutrarna höll jag Johans hand, andades genom värkarna, och Johan smekte magen för att underlätta. Mellan värkarna diskuterade vi lite skillnaden på förlossningsrum, hur sängen egentligen fungerar, och var inte sängen vi födde Sven i mycket mindre?? När Stephanie äntligen kom och släppte mig loss konstaterade hon att "Ja, du har ju lite värkar iallafall... " Då hade jag haft värkar ungefär varannan minut en bra stund, så jo lite värkar hade jag.

Barnmorskan skulle komma och undersöka mig, men var lite sen eftersom hon var upptagen på ett annat rum. Jag stod lutad mot skötbordet och andades och Johan masserade ländryggen. Jag sa till honom att ta i ordentligt- och det gjorde han. Dagen efter hade jag två blåmärken och brännsår efter massagen. Bra jobbat, älskling!!

När de till slut kom och undersökte mig konstaterade hon att det inte var konstigt att det tryckte på lite "du ärju öppen och färdig för att föda"  Oj då, nu får vi se hur sängen fungerar sa jag och vi dsikuterade med Stephanie hur lättstädad en förlossningsäng var.

Alltså dags att krysta, och det gick fort.  Det tog henne ungefär tio minuter att komma ut. Hon var inte alltför vacker när hon kom ut. Bajs i hår och på kroppen, hudfärgen var blå, och kroppen var lite slapp. Trots allt detta var hon det finaste vi sett- märkligt.